lördag 6 april 2013

Interaktion på distansnätkurser


Som lärare är jag minst lika intresserad av min egen interaktion som elevernas. Ibland kan den behöva vara större och ibland mindre. Gemensam för alla situationer är dock att lärare måste vara den som håller i strukturen. Terry Anderson (2008) menar att Garrisons tre olika ”presence” (jag kommer inte på någon bra motsvarighet) är mycket viktiga när det gäller lärande via nätdistans. Dessa måste samverka för att det ska fungera fullt ut. Den första delen är ”cognitve presence” vilken handlar om meningsskapande och möjligheten att utveckla kritiskt tänkande. Sedan kommer ”social presence” som innebär att det finns en gynnsam kultur där alla känner sig tillfreds med att uttrycka sina åsikter. Den tredje kallas ”teaching presence” som krävs för att det hela ska fungera. Det handlar om lärarens roll och hur man strukturerar och förklarar sina uppgifter.

Jag kan tycka att den sociala biten har varit viktig i mina egna distansstudier. Trots allt är det en lärande miljö och det måste finnas en miljö som gör att man känner sig trygg i att dela med sig. I vissa kurser jag har läst har delar av dessa tre inte fungera unisont. Det har varit en frånvaro av läraren och det har senare medfört att tonen inte alltid var trevlig mellan studenterna. Självklart ska man få tycka vad man vill men att enbart kommentera andras arbeten som om man var dum är inte givande. De tre ”presence” som finns behöver alltså fungera lika väl. Anderson (2008) menar att studenter kan ta över delar av lärarens roll så att man lär sig av varandra. Det är väl den form av lärmiljö som ger mest.

I Säljö och Jonssons artikel (2008) återfinns också glädjen i att diskutera och kommunicera med varandra. Där handlade det bland annat om allt från hur studenterna tar sig in i kursen och jag tror det är viktigt att det inte känns alltför komplicerat. Det finns också, menar författarna, en fin gräns mellan att visa studenterna hur man ska göra och låta dem lära av varandra.

Just detta att lära av varandra och att mötas oavsett hur det sker är en av grunderna i lärandet. Det skulle vara så synd om ingen av oss på den här kursen inte hade lärt oss av varandra.



Litteratur

Anderson, Terry. (2008). “Teaching in an online context”. I Terry Anderson. (Ed.). The Theory and Practice of Online Learning. AU Press: Athabasca University http://cde.athabascau.ca/online_book/
Jonsson, Lars- Erik & Säljö, Roger (2008) The Online Seminar as Enacted Practice. Konferensbidrag, ECER, 2008, Göteborg. 

2 kommentarer:

  1. Att vi lär oss av varandra är uppenbart, och jag tror (p.g.a. mina egna erfarenheter) att vi absolut har lärt oss en del saker just av att läsa, fundera över och lämna kommentarer på varandras inlägg i denna kurs.

    Det du skriver om de tre olika formerna av "presence" är viktigt att fundera över. (Förresten, skulle man inte kunna översätta det till "närvaro" egentligen? Jag tycker i alla fall att det passar rätt bra!) Alla tre är lika viktiga, och om det finns stora brister någonstans tror jag att man känner/märker av det ganska direkt, och det påverkar förstås hela kursen negativt. Men vem "upprätthåller" ordningen och ser till att det fungerar? Det är ju ganska självklart vem som styr över den s.k. lärarnärvaron, men de övriga två då? Är det läraren eller eleverna som ser till att de fungerar, eller både och? Vilket ansvar bär egentligen eleverna över varandras lärande? Varje elev ansvarar för sitt eget lärande tycker jag, men för varandras? Det leder till ytterligare frågor ...

    Tack för ett intressant inlägg. Vi får väl se om du har väckt upp bloggen ur sin dvala, och fortsätter med att skriva här. Det är ju för övrigt en bra och rolig metod i undervisningen.

    SvaraRadera
  2. Hej

    Fast jag tänkte, om man arbetar i grupp, i t.ex. projektarbetet som elev ansvarar man väl delvis för att de andra ska ta sig framåt eller tänker jag fel nu?

    Tack för trevlig kommentar.

    SvaraRadera