Som lärare är jag minst lika intresserad av min egen
interaktion som elevernas. Ibland kan den behöva vara större och ibland mindre.
Gemensam för alla situationer är dock att lärare måste vara den som håller i
strukturen. Terry Anderson (2008) menar att Garrisons tre olika ”presence” (jag
kommer inte på någon bra motsvarighet) är mycket viktiga när det gäller lärande
via nätdistans. Dessa måste samverka för att det ska fungera fullt ut. Den
första delen är ”cognitve presence” vilken handlar om meningsskapande och
möjligheten att utveckla kritiskt tänkande. Sedan kommer ”social presence” som
innebär att det finns en gynnsam kultur där alla känner sig tillfreds med att
uttrycka sina åsikter. Den tredje kallas ”teaching presence” som krävs för att
det hela ska fungera. Det handlar om lärarens roll och hur man strukturerar och
förklarar sina uppgifter.
Jag kan tycka att den sociala biten har varit viktig i mina
egna distansstudier. Trots allt är det en lärande miljö och det måste finnas en
miljö som gör att man känner sig trygg i att dela med sig. I vissa kurser jag
har läst har delar av dessa tre inte fungera unisont. Det har varit en frånvaro
av läraren och det har senare medfört att tonen inte alltid var trevlig mellan
studenterna. Självklart ska man få tycka vad man vill men att enbart kommentera
andras arbeten som om man var dum är inte givande. De tre ”presence” som finns
behöver alltså fungera lika väl. Anderson (2008) menar att studenter kan ta
över delar av lärarens roll så att man lär sig av varandra. Det är väl den form
av lärmiljö som ger mest.
I Säljö och Jonssons artikel (2008) återfinns också glädjen
i att diskutera och kommunicera med varandra. Där handlade det bland annat om
allt från hur studenterna tar sig in i kursen och jag tror det är viktigt att
det inte känns alltför komplicerat. Det finns också, menar författarna, en fin
gräns mellan att visa studenterna hur man ska göra och låta dem lära av
varandra.
Just detta att lära av varandra och att mötas oavsett hur
det sker är en av grunderna i lärandet. Det skulle vara så synd om ingen av oss
på den här kursen inte hade lärt oss av varandra.
Anderson,
Terry. (2008). “Teaching in an online context”. I Terry Anderson. (Ed.). The Theory and Practice of Online
Learning. AU Press: Athabasca University http://cde.athabascau.ca/online_book/
Jonsson, Lars- Erik & Säljö, Roger (2008) The Online Seminar as Enacted
Practice. Konferensbidrag,
ECER, 2008, Göteborg.
Att vi lär oss av varandra är uppenbart, och jag tror (p.g.a. mina egna erfarenheter) att vi absolut har lärt oss en del saker just av att läsa, fundera över och lämna kommentarer på varandras inlägg i denna kurs.
SvaraRaderaDet du skriver om de tre olika formerna av "presence" är viktigt att fundera över. (Förresten, skulle man inte kunna översätta det till "närvaro" egentligen? Jag tycker i alla fall att det passar rätt bra!) Alla tre är lika viktiga, och om det finns stora brister någonstans tror jag att man känner/märker av det ganska direkt, och det påverkar förstås hela kursen negativt. Men vem "upprätthåller" ordningen och ser till att det fungerar? Det är ju ganska självklart vem som styr över den s.k. lärarnärvaron, men de övriga två då? Är det läraren eller eleverna som ser till att de fungerar, eller både och? Vilket ansvar bär egentligen eleverna över varandras lärande? Varje elev ansvarar för sitt eget lärande tycker jag, men för varandras? Det leder till ytterligare frågor ...
Tack för ett intressant inlägg. Vi får väl se om du har väckt upp bloggen ur sin dvala, och fortsätter med att skriva här. Det är ju för övrigt en bra och rolig metod i undervisningen.
Hej
SvaraRaderaFast jag tänkte, om man arbetar i grupp, i t.ex. projektarbetet som elev ansvarar man väl delvis för att de andra ska ta sig framåt eller tänker jag fel nu?
Tack för trevlig kommentar.